Nyss hört i årets Cannes-surr:
”Bästa filmen hittills. Utan tvekan. Brrr.”
”Nog precis något för Ruben.”
”Ju mindre du vet, desto bättre.”

Det där sista anspelar på en unik möjlighet under en filmfestival med världspremiärer. Programmet informerar om titel, regissör och kanske en menings referat, och så tid och biograf. Det går alltså att sätta sig som ett vitt blad, redo att fyllas. Sedan kommer recensionerna och med dem en evigt förlorad oskuld när upplevelsen förmedlas till läsaren.

Filmen i fråga är The Zone of Interest, i regi av Jonatan Glazer, och startar med en grupp människor i baddräkt, på picknick vid en vacker insjö, indränkt i solsken och grönska. Någonting antyder 1900-talets första halva, det doftar även lite Bergmanidyll. Replikerna är dock på tyska. Människorna visar sig vara en familj och i nästa scen har pappa födelsedag. Han får present och hurrarop ute på den blommiga gården utanför den stiliga villan. Pappan bär stålgrå uniform med svart krage. En kutryggig man med rakat huvud bär randig grötrock och går förbi med en skottkärra. Mamma provar en päls. ”Behöver lagas”, konstaterar hon och hittar ett läppstift i vackert silverfodral i fickan som hon strax provar. Detta är en ganska vanlig gemytlig dag i familjen Höss liv, cirka 1942, i Auschwitz i Polen, där pappa Rudolf är ansvarig för och styr den verksamhet som här pågår.

Den där Bergmanidyllen hänger kvar – nojsande ungar, raska rosiga jungfrur, en frodig farmor, en lagom domderande, lagom småborgerlig husfru som ibland skämmer bort sina tjänsteflickor med vackra underkjolar som regelbundet trillar in. En mager svarthårig flicka verkar aldrig få något, trots att hon kanske sliter hårdast av alla. Och så är det den där muren precis intill villan, bakom vilken det ibland kommer upp rök, eller olika ljud, skott och skrik. Fast bara lite dovt; idyllen verkar inte störa vår soliga familj nämnvärt.

Från biostolen kryper desto kallare kårar längs ryggen. Bäst hittills? Kanske. Vad Ruben (Östlund, årets jurypresident) tycker? Ska bli intressant att höra. Det vita bladet? Det fylls av streck efter streck, spikrakt och sylvasst i perfekt vinkel i detta diaboliskt mästerliga räknestycke. En unik upplevelse från en regissör som hittills gjort tre helt olika filmer under 25 år, Sexy Beast (2000), Birth (2004) och Under the Skin (2013), och vars fjärde är än mer olik de övriga (och även mycket olik romanförlagan av Martin Amis, som tragiskt nog gick bort samma dag som filmen hade premiär).

Annat surr inför de kommande dagarna är att även Jessica Hausners Club Zero tillhör det kyligare slaget, att Wim Wenders Perfect Days tangerar Himmel över Berlin-klass, att Ken Loachs The Old Oak är en riktig Ken Loach-film, att Wes Andersons Asteroid City är en riktig Wes Anderson-film och att Aki Kaurismäkis Fallen Leaves är en riktig Aki Kaurismäki-film.

Helt säkert är redan att Martin Scorsese har gjort ännu en riktig Martin Scorsese-film, något han gärna gör, och bättre än alla andra. Killers of the Flower Moon, visad utom tävlan i lördags, utspelar sig under 1920-talets oljeboom i Osage County i Oklahoma, bland stormrika ursprungsamerikaner som plötsligt dör i parti och minut medan Robert De Niro smider ränker och Leonardo DiCaprio utför allehanda smutsjobb, ända tills det nybildade FBI träder in och stör förloppet. Det hela tar tre och en halv timme som absolut inte känns som mer än två och en halv i detta drivna sällskap. Killers of the Flower Moon bör vara det närmsta Scorsese någonsin kommit en western men är annars precis vad man kunnat vänta sig. Skall ses på duk, ingen annanstans.

På det långt ifrån färdigspelade programmet står också bland annat nya verk från Catherine Breillat, Tran Anh Hung, Alice Rohrwacher och Nanni Moretti. På lördag får vi veta allt om vad Ruben tycker. Till dess är vi som vita blad.

Text: Jan Lumholdt