INTERVJU. I Ella Lemhagens nya film Så länge hjärtat slår spelar Bianca Kronlöf ett vårdbiträde som slår larm när covid-19 får härja fritt bakom låsta dörrar på ett privatägt äldreboende. Karin Svensson har träffat en skådespelare som inte heller är främmande för att säga ifrån.

”Håll avstånd”-skyltar, videomöten och ett evigt handspritande – nästan fem år efter den första smittvågen har pandemiutbrottet i Sverige förvandlats till ett suddigt minne för många. Men känslorna dröjer sig kvar. Skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf var gravid och oroade sig för att hennes pojkvän skulle få symptom och bli utestängd från förlossningen.

 – Så vi isolerade oss ganska mycket. Men jag minns också att vi stod ute i parken och grillade med vänner, i svinkalla mars, i duggregnet. Vi prioriterade ändå att stå där tillsammans – det var fint, berättar hon när vi ses på ateljéföreningen Färgkontoret i södra Stockholm, där hon just har blivit fotograferad.

 Vårdbiträdet Stine Christophersens verklighet såg annorlunda ut under covid. Hon arbetade på ett privatägt äldreboende i Stockholm, och när smittan letade sig in på avdelningarna spred den sig snabbt: De gamla började dö en efter en. Vinstkraven gjorde det omöjligt för personalen att separera friska och smittade brukare – munskydd och handsprit ransonerades – och när ledningen började ljuga för de anhöriga fick Stine Christophersen nog.

Hon slog larm, och det är hennes berättelse som ligger till grund för Så länge hjärtat slår, Ella Lemhagens första film som regissör sedan Jag kommer hem igen till jul (2019). Bianca Kronlöf spelar vårdbiträdet Hanne (en fiktionaliserad version av Stine Christophersen) som ensam får stå upp mot missförhållanden på sin arbetsplats.

 – Väldigt många journalister har frågat mig: ”Men är vi inte klara med pandemin?” Och journalisterna kanske är det, men de som jobbade med vård och omsorg under covid, de känner sig frånsprungna. De gick på knäna innan och under pandemin, och de går på knäna nu efteråt. Ingenting har hänt. Jag hoppas att filmen kan ge dem en känsla av upprättelse.

Bianca Kronlöf slog igenom 2014 med humorprogrammet Full patte (som hon skapade tillsammans med sin syster Tiffany Kronlöf) och spelade samma år huvudrollen i Ronnie Sandahls hyllade film Svenskjävel – en roll som gav henne priset för årets nykomling på Guldbaggegalan. Hon är också en frispråkig feminist, och 2021 gav hon ut debattboken Brev till mannen.

Och hon har en naturlig talang för att knyta an till människor – under fotograferingen hör jag skratten eka i korridoren, och när hon slår sig ned i soffan spänner hon nyfiket blicken i mig. Med samma nyfikenhet närmade hon sig Stine Christophersen, som var konsult till filmproduktionen. 

– Jag hade massor av frågor till henne, och sa ”du får säga stopp om det är något du inte vill prata om”, men hon sa bara ”kör på”. Det gjorde att vi lärde känna varandra väldigt bra.

Efter att Stine Christophersen hade gått till Expressen med sin historia blev hon uppkallad till ett möte på vårdföretaget Attendos huvudkontor. Där fick hon en varning för att hon hade varit illojal mot sin arbetsgivare. Hon spelade in samtalet, en inspelning som sedan låg till grund för P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” (2021), som i sin tur inspirerade filmskaparna. 

– Min första tanke var att hon var naiv som trodde att cheferna skulle lyssna på henne, men när jag frågade om det sa hon bara: ”Jag kom ju med sanningen.” Hon tänkte att om hon bara levererade sanningen, då skulle allt bli bra. Så jag kokade ned hela manuset och hela karaktären till ett ord, som jag skrev upp på en post it-lapp – ”sanningen” – som jag satte på dörren till min loge.

I filmen spelar Bianca Kronlöf mot en magnifik samling riktigt gamla skådespelare. Bland annat filmkritikernestorn och regissören Stig Björkman, 85. Övriga fick Ella Lemhagen kontakt med via en aktivitetscoach på ett äldreboende – den äldsta är 104 år. I mötet med dem kunde huvudrollsinnehavaren ibland känna att det var svårt att skilja på dikt och realitet.

– Det blev väldigt mycket meta. Vi gör fiktion av verkligheten, och sedan kommer den här verkliga äldre kroppen in, som jag spelar att jag tar tempen och pulsen på, jag stryker undan den grå locken bakom örat. Då tänkte jag: ”Nu gestaltar vi det som Stine faktiskt gjorde med de här äldre människorna – som vi som samhälle skiter i. När jag blir gammal, kommer samhället att skita i mig då?” 

Många refererar till omsorgsyrken som ”skitjobb” eller ”brödjobb”. Det har också Bianca Kronlöf gjort, när hon hankade sig fram på anställningar som personlig assistent och på gruppboenden för funktionsnedsatta, innan skådespelarkarriären tog fart. Samtidigt är det en yrkeskår som är helt nödvändig för att samhället ska fungera, och för att de mest försvarslösa inte ska fara illa. Där finns en dubbelmoral, menar hon.

– Vi säger: ”Det här är det viktigaste” – men det får minst pengar och minst uppmärksamhet.

Men det är också ett jobb där man kommer andra människor oerhört nära. Bianca Kronlöf hade stor användning av sin egen erfarenhet av omsorgsarbete när hon skulle hitta in i de komplexa relationerna mellan Hanne och de boende.

– Man byter blöjor på en vuxen person, man tvättar den överallt, i alla veck, och hjälper den med deodorant. Det är som att man har gjort alla teambildningsövningar i hela världen redan. Jag kunde jobba med en statist och tänka: ”Vi har precis stått i duschen, jag har precis torkat dig i rumpan, så väl känner jag dig.”

Men det är sällan vi ser omsorgspersonal skildras på film, trots att de allra flesta människor har (eller kommer att få) en relation till äldreomsorgen. Bianca Kronlöf jämför med en annan plats som skildras desto oftare.

– Jag ska aldrig åka till rymden. Jag känner ingen som har varit i rymden. Rymden kommer inte att hända mig. Och ändå har jag sett betydligt fler filmer om rymden än om ett ålderdomshem. Därför känns det stort att få ha varit med i den här filmen.

Så länge hjärtat slår sällar sig till en lång tradition av visselblåsarfilmer, från Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976) och Insider (The Insider, 1999) till Erin Brockovich (2000) och Silkwood (1983) – Bianca Kronlöfs frisyr i filmen är en hommage till Meryl Streeps ”wolf cut” i rollen som visselblåsaren Karen Silkwood. 

– Jag såg Erin Brockovich på bio när jag gick i sjuan och blev helt golvad. Man blir konfronterad med: ”Vem hade jag varit i ett sånt här scenario, den som kör eller den som säger stopp?”

 Har du själv känt dig som en visselblåsare? Våren 2021 publicerade du ett antal filmer på Instagram om tystnadskultur och sexism i komikervärlden som fick mycket uppmärksamhet.

– Stines problem handlade ju om att människor dog, så på det sättet går det inte att jämföra. Men både jag och Stine har upplevt att folk tyckte att vi var så modiga, medan vi snarare pratade om hur jävla rädd man är. Rädd för att ens kollegor ska bli sura på en, eller att man ska bli indragen i något som blir alldeles för stort, säger hon och tillägger:

– Jag känner mig nog mer som en allierad än en visselblåsare.

 I Bianca Kronlöfs fall innebär det att yngre kollegor ska kunna känna att de kan luta sig mot henne, på samma sätt som hon kunde luta sig mot Ann Petrén och Gunilla Röör när hon kom till Stockholms stadsteater som ung skådespelare.

– Där var det så jävla tydligt att ”de här två kvinnorna, de kommer att backa mig”. Och då har jag alltid tänkt: ”Någon gång ska jag bli som Gunilla Röör.” Nu har jag min chans. Jag är äldre, jag är etablerad, jag spelar huvudrollen i den här filmen. Så jag går till alla yngre och säger: ”Hej! Bara så du vet, jag är här. Jag lyssnar på dig och jag kommer att tro på dig.”

Varför är det viktigt för dig?

– I grunden handlar det om att jag tänker att om alla bara är snälla, om alla är trygga, så kommer vi också kunna jobba bättre. Snällhet och ödmjukhet leder till ett bättre konstnärligt resultat.

Omsorg, helt enkelt?

– Exakt! Omsorg, till hundra procent. Dessutom skulle jag känna mig helt jävla sinnessjuk om jag inte sa hej till alla. Alla skådespelare går runt med en massa konstiga tankar om sig själva. Om jag då själv säger ”ibland känner jag mig dålig”, så sänker jag ribban för allt det där. Så jag gör det för min egen skull också.

Var har du lärt dig det här förhållningssättet tror du?

– Tidigt i min karriär så jobbade jag i väldigt trygga rum, som Full patte med min syster, och i en fri teatergrupp med Nina Haber och Elin Söderquist från min klass på Teaterhögskolan. Vi slet arslet av oss och tjänade inga pengar – men det var jättetryggt. Vi gav varandra komplimanger hela tiden och vi var väldigt tydliga med vår process och våra osäkerheter. Och då tänkte jag: ”Varför jobbar inte alla så här?”

Bianca Kronlöf beskriver Hanne som en drömroll: Hon har länge velat spela en verklig person, plocka upp manér och färdigheter. Hannes liv utanför jobbet kretsar kring musiken, och för att ingen skulle kunna säga något om att ”tjejer kan inte spela gitarr” så bestämde sig Bianca för att lära sig att spela – på riktigt.

– Det var så svårt, men det gav också jättemycket. Att luta sig över en gitarr, låta den hållningen i axlarna vara kvar. Att få vara någon som nöter någonting, som inte ger sig. Jag sa till min sambo: ”Nu måste du ta barnen – jag ska spela gitarr.” Då fick jag en halvtimme varje dag där jag bara kunde sitta för mig själv och repa och låta fantasin rulla. Det var väldigt fint. 

Vad drömmer du om nu?

– Jag skulle gärna spela någon med en helt annan dialekt. Inom svensk film har vi en så stark relation till naturalism och realism, och då blir man rädd för att det detaljarbetet ska bryta den. Men Ella frågade mig: ”Hur är du och Hanne olika?” – jag blev nästan chockad över frågan för annars pratar man mest om likheterna. Nu kommer jag alltid att ha med den i mitt karaktärsarbete, och en helt annan dialekt hade varit jättekul.

Hon vill lyfta fram att Så länge hjärtat slår inte är någon dyster film.

– Vi kommer ju in på väldigt mörka ämnen, som vad privatiseringen av vården kan leda till i värsta fall. Men det är egentligen en väldigt varm och kärleksfull film. Man måste först etablera de här härliga relationerna för att visa vad det är vi offrar. Om det inte hade handlat om kärlek i botten, då hade det inte gjort så ont.

Karin Svensson är filmkritiker och kulturjournalist.

Så länge hjärtat slår har biopremiär 27 september.