En bisarr känsla av godhet

Zoe Saldaña som Rita i Emilia Pérez. Foto: SF Studios.

ANALYS. Karla Sofía Gascón och Zoe Saldaña är imponerande, men Lyra Ekström Lindbäck är kritisk till hur Jacques Audiard skildrar transerfarenheten i sin vilda musikalthriller Emilia Pérez.

En mexikansk kartellboss kommer ut som trans. Äntligen?

Den 72-åriga fransmannen Jacques Audiards nya film, Emilia Pérez (2024), handlar av någon anledning om detta. En skräckinjagande man med guldtänder transporterar den briljanta advokaten Rita Moro Castro (Zoe Saldaña) till ett hemligt möte i en trailer. Där får hon ett jobberbjudande, eller, snarare ett erbjudande om två miljoner dollar om hon i blindo tackar ja till ett bindande uppdrag.

Hon tackar ja. Kartellbossen Manitas berättar att han vill byta kön, och att hon ska hjälpa honom med detta.

Äntligen en osympatisk transperson i huvudrollen. En skurk som på ett ickestereotypt sätt bara råkar vara trans, som om det vore en normal sak som inte är kopplad till några särskilda personliga egenskaper i övrigt, tänker jag.

Den maffiga, vilda musikalthrillern rullar på. Rita reser till Bangkok och Tel Aviv för att undersöka möjligheterna till könskorrigerande kirurgi. I en duett med läkaren (Mark Ivanir) föreslår han att hennes ”mister Mystery” ska förändra sitt inre i stället för sin kropp. ”Changing the body changes society”, svarar Rita melodiskt, ”changing society changes the soul.” Det är ett ganska elegant sätt att uttryckanågot som är svårt att förklara om könsidentitet. Omgivningens blick på din kropp är medskapare till vem du är inombords.

Men, tillägger Rita: ”Changing the soul changes society, changes it all.” Allt ska tydligen förändras nu, inte bara en kartell-boss. Om läkaren hade träffat hennes ”mister Mystery”, fortsätter hon, om han hade sett ”what he had shown to me, you’d be a better man”.

Vänta lite nu. Kartellbossen som dragit på henne en svart huva och kört ut henne till den mexikanska landsbygden, för att sedan hotfullt anlita henne för ett mångmiljonuppdrag? Hur kan mötet med denna moraliskt korrupta chef göra någon till en bättre människa? Vad var det han gjorde som berörde henne så? Grät en tår? Drog upp sin tröja och visade att hormonbehandlingen redan gett honom bröst?

Och efter att Manitas sedan har täckts med bandage upp till ögonen återuppstår så Emilia Pérez, en vacker och älskvärd kvinna, ur hans aska. Hon startar en ideell organisation för att återfinna människor som kidnappats och dödats i kartellkrigen. Hon är snäll mot sina barn. Hon är en kvinna nu, och om kvinnor fick bestämma skulle det ju inte bli några krig.

Karla Sofía Gascón som den skräckinjagande kartellbossen Manitas … Foto: SF Studios.

Ett prisregn har redan börjat falla över Emilia Pérez. På Cannesfestivalen vann filmen jurypriset, och de fyra kvinnliga skådespelarna Karla Sofía Gascón (som spelar Manitas/Emilia Pérez), Zoe Saldaña, Selena Gomez (Manitas fru Jessie) och Adriana Paz (Epifanía), tog hem priset för bästa kvinnliga skådespelare tillsammans. ”Kvinnor tillsammans”, sa juryns ordförande Greta Gerwig vid tillkännagivandet, ”det är något vi ville ära när vi utsåg detta pris. Var för sig är de enastående, men tillsammans är de transcendenta.”

Missförstå mig rätt, både Karla Sofía Gascón och Zoe Saldaña är imponerande i filmen (Selena Gomez och Adriana Paz har nog mest haft tur som råkat vara med i en transfilm). Och visst, det är roligt att en transsexuell skådespelare för första gången har vunnit ett stort pris. Men känslan av godhet som omgärdar den här filmen, som också utsetts till Frankrikes Oscarsbidrag, är ändå bisarr.

Ändå är godheten inte tillräcklig. Som alltid när straighta filmskapare sysslar med transporträttering så låter kritiken från hbtq-rörelsen inte vänta på sig. ”Audiard verkar ointresserad av transerfarenhetens materialitet”, skriver Clarisse Loughrey i The Independent. Det är problematiskt att Emilias röst djupnar och låter mer pretransitionell när hon visar aggression längre fram i filmen, skriver Marcus Wratten i PinkNews. Harron Walker medger i The Cut att hon inte väntar sig total realism från alla filmer, men att hon ändå är besviken på nivån av medveten känslighet i Audiards gestaltning av transerfarenheten.

Själv väntar jag mig inga nyanser av Emilia Pérez över huvud taget – om man skulle granska filmen för dess behandling av drogkartellsproblematiken i Mexiko skulle man säkerligen finna den både ytlig, stereotyp och missvisande. Det är trots allt en melodramatisk musikal. Men Walker är ändå inne på något när hon skriver att hon avskydde karaktären Emilia Pérez ”för att jag kände att filmen ville att jag skulle tycka om henne, […] och hylla henne enbart för faktumet av hennes transition”.

Varför ska Emilia Pérez hyllas för sin transition och skådespelarna för sin kvinnlighet? Tydligen har vi långt, långt kvar tills det att vara trans bara är en aspekt av att vara människa. Kanske till och med tills kvinnor okommenterat kan vara stjärnor.

… och som den godhjärtade filantropen Emilia i Emilia Pérez. Foto: SF Studios.

Sura högernationalister i Frankrike har förstås klagat över att ”en man” (Karla Sofía Gascón, som är transkvinna) kunnat vinna priset för bästa skådespelerska. Det leder till ”utraderandet av kvinnor och mödrar”, skrev Marion Maréchal på X i maj. Detta är naturligtvis transfobiska dumheter. Men varför ska kvinnliga och manliga skådespelare över huvud taget bedömas i olika kategorier?

Själva uppdelningen implicerar att skillnaderna är lika stora som i basket eller fotboll, där ett lag av manliga världsstjärnor enkelt skulle krossa ett kvinnligt dito. Men manliga skådespelare har väl inte per definition en starkare karisma?

När könsneutrala priser diskuterats inom filmvärlden har vissa oroat sig för att det skulle kunna innebära att kvinnor osynliggörs – det vill säga, att priset för bästa skådespelarinsats skulle gå till en kvinna lika sällan som priset för bästa regi. Och vad vet jag, kanske är vi fortfarande kvar i en värld där kvinnor anses vara andra klassens människor.

Entusiasmen kring det fyrdelade Cannespriset till Audiards skådespelerskor låter antyda det, liksom filmens högljudda insisterande på att Emilia Pérez är en god kvinna får en att tro att det finns skäl att misstänka transpersoner i allmänhet. Som Harron Walker skriver: ”[Audiard] är så fokuserad på sin avsikt att förmänskliga henne – på ett nedlåtande, ibland förminskande sätt – att hennes mänsklighet offras på vägen.”

Sluta hylla kvinnor och hbtq-personer för att de är kvinnor och hbtq-personer, och låt oss vara lika onda, fula och uppfuckade som människor i allmänhet kan vara. Låt oss misslyckas med att vinna priser. Ge oss en samvetslös transsexuell drogdrottning. Först då kommer vi att ha en jämställd värld, både i och utanför filmen.

Lyra Ekström Lindbäck är författare, kritiker och filosof, senast aktuell med boken Iris Murdoch and the Ancient Quarrel: Why Literature Is Not Philosophy. Hon driver också podcasten Gästabudet.

Emilia Pérez har svensk biopremiär 10 januari.