Den tysta revolutionen  

Zum erstens; hur befriande är det inte att tysk film tar hand om och gestaltar sin egen komplicerade moderna historia. I Lars Kraumes film befinner vi oss i Stalinstadt (sedermera Eisenhüttenstadt) och år 1956. Gymnasiekompisarna Kurt och Theo är som vilka killar som helst i den åldern. Mycket rör sig om tjejer men också kring idealitet – särskilt i deras värld med statskontrollerad media och ett på de flesta plan förljuget samhälle. Så när de sin vana trogen tar tåget till Västberlin för att officiellt lägga en blomma på en morfars grav, slinker de istället in på en bio för att se förbjudna kapitalistiska filmer med nakna flickor. Intet nytt under solen.

På bion – under den tidens journalfilmer, så kallade Wochenschau – ser de hur ungdomar i Budapest protesterar mot den sovjetiska ockupationen, Ungernrevolten är under uppsegling. Upprörda och engagerade bestämmer de sig för att hålla ett par tysta minuter i klassen för att hedra sina ungerska jämnåriga. De inser förstås att de leker med elden, att kritisera Sovjet är föga populärt i maktens korridorer, men de kanske ändå inte tänker tanken att det hela kommer att utvecklas till en smärre riksangelägenhet.

Det dröjer inte länge förrän skolöverstyrelsen knackar på och en alltmer raffinerad förhörsteknik tar sin början där vänner spelas ut mot varandra; där man hotar med konsekvenser också för familjen. Till varje pris vill man ha fram vem som satte igång allt detta. Även rektorn vädjar:"Visst, socialismen är inte perfekt, men den har gett sådana som oss, enkelt folk, chansen att studera.” Men gruppen behåller sin solidaritet och håller tyst. Parallellt fortsätter ungdomarna runt Theo, Kurt, Erik och Lena att lyssna på förbjudna sändningar från väst hos Edgar, en gammal fritänkare – som lite övertydligt bor i ett charmigt ruckel i utkanten av staden.

Den tysta revolutionen – "Det tigande klassrummet" i rak översättning av originaltiteln – är en enkelt och rakt berättad historia och kanske just därför kraftfull och upprörande.

Tankar och associationer går lätt till Florian von Donnersmarcks De andras liv (Das Leben der Anderen, 2006) och i kanske än högre grad till Peter Weirs Döda poeters sällskap (1989). Uppståndelsen kring ungdomarnas protest – som naturligtvis känns som ett starkt hot mot samhällets toppar – drar även in huvudpersonernas familjer i dramatiken. Allehanda livslögner tvingas upp till ytan och det är förstås både spännande och lite lustfyllt att se hur makten slingrar sig kring socialismen som moralisk hållning likt en mask eller snarare en orm.

När så själve folkbildningsministern – spelad med all tänkbar odräglighet av pålitlige Burg­ hart Klaussner – gör entré på spelplanen, ja då dras tumskruvarna åt hårdare. Hela klassen hotas med att relegeras. Ingen examen = ingen framtid i DDR. Så istället för att avslöja slutet, (filmen bygger på verkliga händelser) låt mig bara konstatera att det är en välproducerad film, det är som vore man där, på plats när det kalla kriget sakta växte fram, fem år innan Die Mauer skar Berlin i två delar.

Andreas Hoffsten

—

Originaltitel: Das schweigende Klassenzimmer

Regi: Lars Kraume

Producent: Thomas Bretschneider Manus: Dietrich Gartska, Lars Kraume Foto: Jens Harant

Roller: Jonas Dassler, Michael del Coco, Sina Ebell m.fl.

Land: Tyskland 2018

Längd: 1 tim 51 min

Distributör: Folkets Bio AB