”Min faster blev skitförbannad, men det fanns ingen roll”
Axel Petersén är tillbaka med Syndabocken – en medelhavsnoir som utspelar sig bland svenskar på Malta. Anders Annikas pratade med honom om utlandssvenskar, 40-årskris och en förändrad filmbransch.
Joel Spira och Christopher Wagelin i Syndabocken. Foto: TriArt Film.
Första gången jag såg en film av Axel Petersén var när jag jobbade på Göteborgs filmfestival och vi visade hans kortfilm Mathias Lithner (2006), där skådespelaren Mathias Lithner spelar en man vid namn Mathias Lithner som presenterar sig för sina nya grannar. Fler kortfilmer följde, och en av dem, A Good Friend of Mr. World (2009) Guldbaggenominerades. 2011 kom den hyllade långfilmsdebuten Avalon, med Johannes Brost i huvudrollen som bedagad festfixare i Båstad.
Syndabocken, Axel Peterséns fjärde långfilm, är inspelad på Malta och han beskriver den som en kusin till Avalon. Här möter vi en annan föredetting, Dimman (Joel Spira), som levt i åtta års landsflykt på diverse olika segelbåtar efter något slags ospecificerat företagsfiffel. Nu anländer han till Malta några dagar innan hans gamla businesspartner och bästis Fredrik (Christopher Wagelin) ska gifta sig. Dimman vill be om förlåtelse för att han lämnade Fredrik i sticket för åtta år sedan, men riktigt så enkelt är det inte.
– Jag visste att det skulle handla om någon som hade varit landsförvisad och ville komma in i värmen igen, säger Axel Petersén när jag träffar honom i Stockholm. Och jag var samtidigt intresserad av en svensk kultur som blir extra tydlig i en expat community, där folk är lösryckta från hemlandet. De är ännu svenskare på något sätt, de där dragen och särdragen som folk odlar blir förhöjda.
Att det bor så många svenskar just på Malta beror på att det är där nästan alla nätkasinon och spelbolag bedriver sin verksamhet – vilket de inte kan göra i Sverige, där Svenska Spel har monopol. Den svenska enklaven är ett slags pionjärer som bryter ny mark, men kan också betraktas som en straffkoloni. Fredrik säger i filmen att han inte kan ta banklån i Sverige, att han sökt 56 jobb, att Malta var enda utvägen.
– Sverige behöver Malta, EU behöver Malta. Det är the underbelly, Malta är den största pengatvätten i Europa, containrar med kontanter kommer från italienska maffian och Libyen och försvinner in i de här hålen. Plus alla brevlådeföretag. Du kan gå på gator där det enligt skyltarna i trappuppgången sitter 70 bolag i ett tvåvåningshus.
Léonore Ekstrand i Toppen av ingenting.
Foto: Njutafilms.
Avalon vann två Guldbaggar och följdes av äventyrsfilmen Under pyramiden (2016), där en konsthandlare försvunnit i Egypten. Tredje långfilmen, Toppen av ingenting (2018), om skumraskaffärer på Stockholms bostadsmarknad, regisserades tillsammans med Måns Månsson och tävlade på filmfestivalen i Berlin.
Toppen av ingenting gjordes snabbt, med pengar som egentligen var till stöd för manusutveckling. Syndabocken har däremot tagit sex år på sig att nå vita duken, vilket är en tydlig källa till frustration.
– Det har blivit svårare och svårare att finansiera. Det var otroligt befriande att bara göra Toppen av ingenting, att inte vänta i sex år. Det är inte rimligt.
Varför har det blivit svårare? Många pratar ju om att det numera finns fler plattformar än bio, att man till exempel kan göra grejer för strömningstjänster. Kan du tänka dig det också?
– Den här typen av filmer jag håller på med … alltså, jag vet inte. Men inget är ju omöjligt.
Axel Petersén berättar att han har fått erbjudanden, men inget som han har gått i gång på. Han vill inte vara en gun for hire.
– Det vore ju jävligt smart att göra en bilreklam.
Du gör inte reklam?
– Nej.
Varför inte?
– Jag har inbillat mig att jag inte är bra på det. Men det vore ju smart. Ekonomiskt.
Axel Petersén. Foto: Kimberly Ihre/TriArt Film.
Syndabocken är den första långfilmen av Axel Petersén där huvudpersonerna är i samma ålder som han själv. Och det är ingen tillfällighet.
– I både Toppen av ingenting och Avalon är det föräldragenerationen som står i fokus. Hejdlösa, gränslösa boomers. Det är en kultur som jag är uppvuxen i, men jag ville göra någonting om min egen generation. Det är många i min närhet som närmar sig det här med att inte vilja bli vuxna, inte ta ansvar, hålla sig borta. Det är en massa grejer Dimman inte har fattat.
Axel Petersén nämner en scen i Syndabocken där Dimman blir förbannad när Fredrik ber om ursäkt för att han råkar spilla ut sin bröllopsfixande svärmorbrors drink.
– Han tycker att ”du ska inte hålla på och gå ner på knä för den här jävla idioten”. Och Fredrik svarar: ”Jag har valt det här. Det här är min familj. Fattar du det?” Ska man vara en del av ett sammanhang, då måste man också offra någonting.
Du har också fru och barn numera. Är det du som är Fredrik?
– Haha, faktiskt! Jag har haft en väldigt utdragen 40-årskris, den är pågående … Men det sker parallellt med att hela filmbranschen har förändrats. Om ingen går på bio, hur ska man då kunna jobba med det? Jag är inte bitter, men det är klart att det är frågor som man tampas med. Är det här rimligt? Att hålla på så här? Det är kul, men det hade varit ännu roligare om det hade tagit tre år, inte sex år.
Dimman spelas av Joel Spira. Han hade en liten roll i Under pyramiden, och det är just i biroller man är van att se honom, som i Snabba cash-filmerna (2010–2012) eller Netflixserien Den osannolika mördaren (2021). Axel Petersén insåg helt enkelt att det var dags för en huvudroll: ”Vad kul det vore att få titta på honom i en och en halv timme.”
Fredrik spelas av Christopher Wagelin, som är bästis med Joel Spira även i verkligheten.
– Det outtalade, det spänningsfält som finns mellan två personer som har en relation – man kan ju spela sig dit, och det gör de också, men det var som att de hade ett eget språk.
Mindre väntad är sångaren Tommy Nilsson, som visserligen gjort röster för animerade tv-serier och filmer, men som här gör skådespelardebut i rollen som bröllopsfixaren Pierre, en spindel i nätet bland Maltasvenskarna.
– Jag såg honom på ”Malou efter tio” och bara: ”Shit!” Jag hade liksom aldrig sett honom prata. Vilken röst, vilket fejs! Det var inte den bredbente Michael Bolton-rockaren.
En person som däremot saknas i rollistan är Axel Peterséns faster, Léonore Ekstrand, som haft betydande roller i hans tre tidigare långfilmer.
– Hon blev skitförbannad, hon var skitlack. Det är hon fortfarande. Men det fanns ingen roll.
Tommy Nilsson i Syndabocken. Foto: TriArt Film.
Axel Petersén beskriver Syndabocken som medelhavsnoir och nämner filmerna om Tom Ripley som inspirationskällor, särskilt Het sol (Plein soleil, 1960).
I alla dina långfilmer är det någon som håller på med något fuffens. Är det ett dramaturgiskt knep eller är det för att miljöerna bjuder in till det?
– Det är nog snarare det senare. Men sedan är det ju också sådant jag gillar. Jag vill att det ska vara spännande. Suspense är väl kanske en bra beskrivning.
Men det finns också en annan sida av Axel Peterséns filmskapande, som kommer fram i hans kortfilmer. Närgångna videoinstallationer och dokumentärer där han själv filmar, klipper och ofta syns eller hörs. Ett sådant pågående projekt är en serie konstnärsporträtt.
– Det är jag, en kamera och en konstnär i konstnärens ateljé. Små intima porträtt. Det är givande, det kommer väldigt naturligt. En dags inspelning, fem dagars klipp, sedan är det klart. Det blir något som jag skulle säga är mycket närmare vem jag är. Hade man kunnat göra det hela tiden hade det varit grymt. Men det finns inget brett fönster för dem.
Axel Petersén har faktiskt dessutom ytterligare en långfilm i princip färdig, en dokumentär om den egyptiske skådespelarlegenden Omar Sharif, The Life and Times of Omar Sharif, som är ”skitbra” enligt Petersén. När den ser dagens ljus är dock ännu oklart.
Just Egypten är en plats han ständigt återkommer till, i allt från A Good Friend of Mr. World och Under pyramiden till konstinstallationen ”Orientalisk intermezzo” från 2016.
– Jag var i Egypten första gången 2003, och då var det framför allt för att … luska lite. Jag har familj som bodde där i två generationer, fram till sent 1930-tal. Och jag var väldigt nyfiken på hur de levde i det gamla Egypten, när Alexandria var en kosmopolitisk hubb. Det var ett annat Egypten än det som följde efter revolutionen 1952. Hemifrån hade jag fått en ganska romantiserad bild av ”det ljuva livet”. Jag kom dit och möttes av något helt annat, som var ännu mer spännande. Och sedan har jag varit där varje år, ganska långa perioder, de senaste 20 åren.
Det är inget du har velat gräva i? Att göra en film om svenskar i Egypten på 30-talet?
– Det hade varit fantastiskt kul. Men det låter lite dyrt. Då gör jag hellre en film i ett sunkigt hyreshus på Kungsholmen som inte kostar några pengar alls, där man bara kan köra på. Jag tror också att man får vara lite realist. Om man vill göra kostymfilm med budget på hundratals miljoner, då finns det andra att ringa.
Johannes Brost i Avalon. Foto: TriArt Film.
I samband med Avalon fick Axel Petersén ofta prata om sin uppväxt inom ”societeten”. Men även om Syndabocken rör sig i samma universum som Avalon och pengar är en tydlig drivkraft, är det ingen överklasskildring. Maltasvenskarna är inte de rikaste utlandssvenskarna.
– Det är folk som sitter på telesupporten, mellanchefer. Sedan är det ju billigt där, men så jävla bra tjänar de inte. Det är bara vanlig medelklass. Jag ser nog inte Avalon som en överklasskildring heller. De är klättrare, de är i servicebranschen. De är förvuxna brats som vill vara med och glassa.
Några veckor efter intervjun begår Syndabocken världspremiär på filmfestivalen i Toronto, under den engelska titeln Shame on Dry Land. Alltså en direktöversättning av uttrycket ”skam på torra land”.
Det kommer du att behöva förklara?
– Ja, vilket är asbra! Det är ren poesi. Folk fattar ingenting. ”What? Shame on what?” Då får man gå tillbaka och förklara vad det betyder. Det öppnar för förståelse för vad det är för en film.
Anders Annikas är redaktör för Filmrutan.
Syndabocken har svensk premiär på Stockholms filmfestival 11 november och går upp på bio 24 november. Den första filmen i serien med konstnärsporträtt, Ateljebesök #1 (om Caspar Forsberg), finns att se på nudapaper.com.