Guldpalmen till Justine Triet – Jan Lumholdt avskedsrapporterar från Cannes
Jane Fonda och Guldpalmsvinnaren Justine Triet, regissör till Anatomie d’un chute. Foto: Andreas Rentz/Getty Images.
”Jag kom hit första gången 1963. Inga kvinnor medverkade i tävlan. Och vi ägnade inte en tanke åt att det var något fel med den saken.” Jane Fondas betraktelse, fälld två minuter innan hon – högst sannolikt helt ovetande om utfallet – i lördags kväll bad Ruben Östlunds jury dela ut Cannes tredje Guldpalm till en kvinnlig regissör, har redan citerats friskt i världsmedia, helt med rätta.
Själv minns denne rapportör, första gången här för 25 år sedan, 1998, att i stort sett samma gällde den gången. Den envetne allt äldre portugisen Manoel De Oliveira var där från dag ett (nästan bokstavligen) och missade aldrig en festival (nästan bokstavligen) till sin död vid 106 års ålder, medan nästa kvinna, Liv Ullmann, dök upp först två år senare, 2000. Annars var det sig likt – Todd Haynes, Nanni Moretti och Ken Loach tävlade 1998 medan Martin Scorsese och Tran Anh Hung ledde varsin jury, och 1999 tävlade Marco Bellocchio, Takeshi Kitano och Pedro Almodóvar – allihop var i stan i år igen. 1999 visade den nystartade studentfilmssektionen Cinéfondation novellfilmen Inter-View av Jessica Hausner. Det surrades också om Romance, en erotiskt provokativ film av Catherine Breillat, som dock bara visades på marknaden.
Och i år fick alltså Haynes, Moretti, Loach & Co sällskap av både Hausner och Breillat i tävlan, och även fem kvinnor till, ofta med fransk koppling men likväl av bred variation i både ålder och geografisk härkomst. Senegalesiskfödda debutanten Ramata-Toulaye Sy var här med den magisk-realistiska kärlekshistorien Banel & Adama. Från samma kontinent kom tunisiska Kaouther Ben Hania, vars dramadokumentär Les Filles d’Olfa handlar om fyra systrar, varav två ”slukades av vargen”, den islamiska staten (IS). Två veteraner som bägge heter Catherine, Corsini och Breillat, presenterade två sinsemellan mycket olika studier i moderskap – Corsinis Le Retour skildrar en kvinna av afrikanskt ursprung som återvänder till Korsika där fadern till hennes döttrar föddes och förolyckades 15 år tidigare, medan Breillat i L’Été dernier gör sin egen erotiskt provokativa version av danska styvmor-minderårig styvson-relationsdramat Hjärter dam (Dronningen, 2019). De två distinkta auteurerna italienska Alice Rohrwacher och österrikiska Jessica Hausner höll sina respektive personliga färger starkt i La Chimera, en sann kuriositet om arkeologiskt häleri av etruskiska fornfynd i Umbrien, respektive Club Zero, en iskallt pervers djupdykning i anorektisk renlevnadsdiet.
Och så var det Justine Triet, en fransk regissör som debuterade 2013 med Age of Panic (La Bataille de Solférino) och sedan dess gjort ytterligare tre filmer, märkta av ett gediget muskulöst hantverk och en förkärlek för en viss typ av diabolisk thriller, säkert stimulerad av att ha sett filmer av Alfred Hitchcock, Claude Chabrol och Roman Polanski ihop med sin mormor som barn. Av sådant stoff har hon skapat en stil som glasklart framträder i årets Guldpalmsvinnare, Anatomie d’une chute, där vi möter en framgångsrik författare, spelad av årets otvivelaktiga Cannesansikte nummer ett, Sandra Hüller, i en bohemisk familjeidyll som snart kommer att krossas när hennes man faller ut genom ett fönster på tredje våningen. Självmord eller mord? En rättegång tar vid, där även parets unge son får en central roll och ett familjeöde rullas upp med många mörka stråk. Ganska mainstream, menar mer äventyrsbenägna betraktare, och kanske även den där filmen som alla i juryn tyckte var helt okej men färre föll pladask för (i år exempelvis den ömsinta kärlekshistorien i Aki Kaurimäkis Kuolleet lehdet, belönad med juryns pris), eller för den delen ville rusa ut från (i år den rysansvärda ”Förintelse-idyllen” i Jonathan Glazers The Zone of Interest, belönad med Grand Prix), som det ibland blir med en storvinnare. Eller så är även just mainstreamfilm en konst i sig, den kanske svåraste, att verkligen få upp till hög kvalitetsnivå? I så fall förtjänar verkligen Justine Triet vartenda litet blad på sin 2023-palm, utan en tanke åt att det vore något fel med den saken.
Text: Jan Lumholdt
En omfattande rapport från Cannes kommer i nästa nummer av Filmrutan.