En kvinna under påverkan, 50 år senare
Foto: Faces International Production.
ANALYS. Den 14 augusti somnade den amerikanska skådespelerskan Gena Rowlands in i sitt hem i Kalifornien, 94 år gammal. Själv brukade hon säga att den sköra trebarnsmamman Mabel Longhetti i maken John Cassavetes En kvinna under påverkan (1974) var hennes livs roll. Men när det begav sig fick filmteamet själva ringa runt och boka biografer – ingen trodde på att någon skulle vilja se en film om en ”galen, medelålders kvinna”. Här publicerar vi Louise Lagerströms text om denna 50-årsjubilerande klassiker, från senaste numret av Filmrutan.
Amerikansk independentfilms pionjär John Cassavetes hade sedan långfilmsdebuten Skuggor på Manhattan (Shadows) från 1959 fortsatt att skapa sina alster utanför Hollywoodsystemets snäva ramar. Europa hade ”den nya vågen”, men amerikanerna var fortfarande matade med biofilm som serverades enligt invanda dramaturgiska grepp. Cassavetes var intresserad av att fånga människors inre liv och medvetande, och utforska hur kärlek påverkar alla. Att göra en film om psykisk ohälsa låg helt i linje med hans aversion mot publikfrieri, och En kvinna under påverkan (A Woman Under the Influence, 1974) innehåller scener som fortfarande skakar om och ger andnöd.
I filmens centrum står hemmafrun och trebarnsmamman Mabel, spelad av Cassavetes hustru Gena Rowlands, själv trebarnsmor med erfarenhet av att jonglera familjeliv och arbetsliv vid den här tiden. Peter Falk spelar hennes man, den italiensk-amerikanska grovarbetaren Nick Longhetti. Inledningsvis missar han deras dejtkväll på grund av ett påtvingat nattskift. Mabel som kört i väg ungarna till sin mamma släntrar besviken ut till en bar där hon tar några drinkar för mycket och fiskar upp en karl som följer med henne hem. Hon vaknar upp förvirrad, ropar efter Nick och barnen och gör klart för främlingen att här bor det äkta paret Longhetti!
Mabels psyke kommer att bölja fram och tillbaka med återkommande, upptrappande kriser och urladdningar. Vem som agerar mest gränslöst när Nick släpar hem sitt arbetslag på tio man på morgonkulan för att äta spagetti kan man dock undra. Mabel agerar värdinna och konverserar så som hon tror är socialt comme il faut, men blir i sin iver plump och respektlös. Mabel anstränger sig för att vara den bästa mamman. Men när grannbarnen ska komma över och leka med hennes barn urartar det totalt när hon försöker få alla, inklusive deras pappa, att dansa till Svansjön i trädgården. Nick som kommer hem till tumultet där ungarna springer halvnakna eller utklädda ger Mabel en örfil. Och det fortsätter i kaos i en typ av scener som Cassavetes behärskar till fulländning. Där andra hade klippt eller sagt ”tack” låter han kameran rulla. Den äktenskapliga uppgörelsen – de har ju lovat ”tills döden skiljer oss åt” – blir i förlängningen ett slags intervention där Nick, Mabels hårdhjärtade gapiga svärmor och husläkaren Zepp förbereder Mabel, som alltmer liknar ett infångat djur, på att hon måste in på psyket. Att se henne gå från osäker till manisk, för att till slut gå djupare ned i en psykos medan läkaren fyller en spruta med lugnande, är gastkramande. Rowlands var odiskutabelt förtjänt av sin Golden Globe och nominering till en Oscar.
Filmen sprang ur en idé till en teaterpjäs om den mentala och sociala press som kvinnor ofta befann sig under, som Gena Rowlands föreslog att han skulle skriva. Han hade tidigare undersökt krisande maskulinitet och manlig vänskap i Äkta män (Husbands, 1970), och när hon läste pjäsen blev Rowlands imponerad av hur Cassavetes, som man, så initierat kunde fånga den yttre och inre kampen även hos en kvinna. Men hon insåg också att hon inte skulle klara att genomföra en så utmanande roll på scen kväll efter kväll, utan att braka ihop fullständigt. De bestämde sig för att göra en film i stället.
Rowlands, som i år fyller 94, återkommer ofta till att Mabel Longhetti var hennes livs roll. När Cassavetes väl lämnat över manuset var det upp till henne att utforska och utveckla den. Men ambitionen att vara känslomässigt sann och bottnad i rollen frestade ändå på. När hon förlorade sig så pass att det påverkade hennes privata jag brukade barnen hojta: ”Jorden anropar mamma!”
En kvinna under påverkan bär Cassavetes alla signum när det kommer till dialog (tycks improviserad men är det inte), långa scener, otaliga omtagningar, där omständigheter och personer verkar samtidigt utan att någons perspektiv väljs, fysiska bråk såväl som kroppsliga uttryck. Tanken var att det skulle likna livets komplexitet, spontanitet och oförutsägbarhet. I ett filmat samtal som ingår i extramaterialet på Criterions utgåva av filmen minns Rowlands och Falk hur de inte fick tala med varandra om sina roller eller planera eventuella drag, utan bara utgå från vilka de själva var. Det som utspelade sig framför kameran skedde i stunden. Ibland var de omedvetna om ifall kameran rullade eller inte.
Runt sig hade Cassavetes en återkommande filmfamilj. Inte bara hans hustru utan också hans egen mor spelar med i En kvinna under påverkan, och som indieregissör finansierade han sina projekt genom att regissera tv, men även genom att själv skådespela i andras produktioner. Han och Rowlands investerade sina löner och belånade sitt hus. Medan Peter Falk, som trots att han efter att ha spelat med i Äkta män tyckte att Cassavetes var en krävande typ, bidrog med en del av det han tjänat på tv-serien Columbo. Det här gav konstnärlig frihet men också lusten att investera kreativt och emotionellt. Cassavetes själv talade om besatthet. En obändig vilja att berätta på ett annorlunda sätt.
En kvinna under påverkan är komplicerad, motsägelsefull och mångbottnad. Som åskådare tumlar man runt i rollfigurernas känslostormar och stämningar. Distributionsbolagen förhöll sig däremot kyliga och ville inte ta sig an en film om en ”galen medelålders kvinna”. Så Cassavetes, Peter Falk och en inhyrd student fick själva kuska runt och saluföra den till mindre biografer och universitetscampus. Martin Scorsese, som hyste största respekt för Cassavetes, gjorde sitt för att bidra och vägrade visa sin egen Alice bor inte här längre (Alice Doesn’t Live Here Anymore, 1974) på New York Film Festival om de inte också visade En kvinna under påverkan.
Cassavetes, som fick sin enda Oscarsnominering i kategorin bästa regi för filmen, var inte särskilt intresserad av politiskt färgade analyser. Men filmen kan förstås locka till olika tolkningar. Vid visningen på New York Film Festival vittnade en grupp kvinnors buande när Peter Falks namn kom upp i eftertexterna, om att kvinnorörelsen bubblade och att man definitivt såg honom som representant för en patriarkal samtid. Rowlands säger i ovan nämnda Criterion-samtal att hon upplevt att tolkningarna har skiftat under decennierna. Man kan givetvis se filmen genom en feministisk slipad lins där Mabel som hemmafru och kvinna tvingas leva upp till perfektion med ett begränsande liv, och att hon vill vara en fri själ som inte vill fångas i sociala konventioner.
”Hur vill du att jag ska vara?” frågar hon Nick, som om hon bara kan betrakta sig själv genom hans ögon. Man kan också anlägga ett klassperspektiv på Mabel som är arbetarhustru med sviktande psyke, ingen intellektuell eller lidande konstnärssjäl alltså. Hon säger sig avsky de som tror sig vara förmer. I en scen frågar hon några kvinnor på gatan vad klockan är, och när hon möts av deras avfärdande härmar hon deras snorkighet. Kanske såg Cassavetes sig själv i Mabel ur vissa aspekter. Han talade ofta om sanity. Vad är galenskap? Alla är väl galna, eller ingen, menade han. Sociala regler föreföll honom märkliga.
En kvinna under påverkan är en komplicerad och motsägelsefull historia där man inte helt greppar Mabel och Nicks relation. Å ena sidan står han upp för henne som en krockkudde mot omvärlden. Hon är inte galen, bara annorlunda. Han betraktar henne med öm blick och säger att hon inte kan göra fel, hon ska vara den hon är, att han älskar henne som hon är. Å andra sidan tappar han det helt själv också mellan varven. Om hon är en dålig mor är han en minst lika svajig far som tvingar sina barn till stranden i dåligt väder och sen låter dem dricka öl på bilflaket hem. När kaoset avklingar är det ändå barnens perspektiv (alla är i tidig skolålder) man bär med sig. De kallar sin mamma ”smart, fin och lite nervös”. Att vara en bra mamma står med på Mabels fempunktslista. Hon har katastroftankar om att något ska hända barnen, väntar ivrigt på skolbussen och vet hur man skapar fantasivärldar. Barnen ligger på övervåningen och hör när det stora grälet eskalerar. De flockas kring hennes ben som små valpar när hon kommer hem från sjukhuset och när hon i slutet får natta dem känner man att det är deras små pussar och betygelser, att de älskar henne, som kommer att få henne att hålla ihop ett tag till.
Louise Lagerström är filmkritiker och filmskribent.
En kvinna under påverkan finns att strömma gratis på Internet Archive (Archive.org) och visas på Cinemateket i Stockholm den 27 september.