Dag Johan Haugerud: ”Det var viktigt att filmerna handlade om sex”
Foto: Triart Film.
INTERVJU. Sex Drömmar Kärlek kallar Dag Johan Haugeruds sin filmtrilogi om sex och huvudstaden Oslo. Anders Annikas har pratat med den norske regissören.
Dag Johan Haugeruds förrförra långfilm Barn (2019) slog norskt rekord när den tog hem nio Amandapriser på Norges motsvarighet till Guldbaggen, bland annat för bästa film, regi och manus. Filmen, om efterdyningarna till att ett barn förolyckas på skolgården, var också den första av Haugerud som nådde svenska biografer. Nu är han tillbaka med en trilogi: Sex tävlade på filmfestivalen i Berlin och har svensk biopremiär i sommar, Drömmar (Drømmer) och Kärlek (Kjærlighet) är under produktion.
Varför blev det en trilogi?
– Jag ville ge mig själv en ny typ av utmaning och hade en idé som jag tänkte kunde utvecklas på olika sätt, i tre olika sammanhang. När man har gjort klart en film så känner man egentligen aldrig att man har gått helt i mål. Jag ville se om jag kunde gå djupare in på ett tema genom flera olika ingångar.
Sex börjar med ett samtal på en lunchrast. En sotare berättar för sin kollega att han drömt om David Bowie och att Bowie i drömmen ser på honom som en kvinna, eller som varken man eller kvinna. Drömmen återkommer senare och sotaren försöker förstå vad den innebär. Samtidigt har han problem med rösten – han sjunger i kör – och oroar sig över en hudåkomma. Kollegan berättar i sin tur att han haft sex med en annan man, en klient. Han är lyckligt gift med två barn och berättar glatt om upplevelsen både för kollegan och för sin fru – men det faller inte lika väl ut som han föreställt sig, utan äktenskapet går in i en kris.
– En del av inspirationen var ett samtal jag hade med en man på ”Helseutvalget for homofile”, en stiftelse som jobbar med homosexuella mäns hälsa. De kartlägger också mäns sexuella vanor och har identifierat tre grupper: de heterosexuella männen, de homosexuella männen – och så männen som har sex med män, men som varken definierar sig som homo- eller bisexuella. Det är den största gruppen. Det är en av filmens poänger, att skilja på sexuell aktivitet och identitet.
Det förekommer inga explicita sexscener i Haugeruds film, men däremot ingående beskrivningar av sex, när det äkta paret vänder och vrider på situationen och vad den innebär.
Är det viktigt att det är just sex? Den här konflikten där de har helt olika inställning till något som har skett, kunde det ha handlat om något annat?
– Nej, det är viktigt att det är sex. Alla de här tre filmerna handlar om sexualitet på olika sätt. Här är det samtal om sex, film nummer två handlar om sexuellt uppvaknande och den tredje handlar om sex efter sjukdom.
Filmerna är fristående, även om de delar tematik. Rollfigurerna kommer inte att dyka upp i flera filmer. En återkommande referenspunkt är däremot Oslo – en stad som här är betydligt fulare än det arkitektoniska föredöme vi lärt känna i exempelvis Joachim Triers Oslofilmer.
– Sex är filmad i ett märkligt område, lite i utkanten av Oslo, men ändå inte i en förort. Det är väldigt mycket industrier där och ett stort vägnätverk som är otroligt komplicerat att hitta i. Det är svårt att förstå sig på stadsplaneringen. Men det är också ett område som växer, de bygger enormt mycket nya bostäder där och de som bygger vill ju satsa på området.
Hur påverkar det historien?
– Jag tror att var man bor, och hur man bor, påverkar livet. De här människorna bor i ett område under utveckling – och människorna är på sätt och vis också under konstruktion.
Jan Gunnar Røise och Siri Forberg i Sex. Foto: Triart Film.
Dag Johan Haugerud är i grunden bibliotekarie, har gått i författarskola och studerat film- och teatervetenskap, men aldrig utbildat sig till regissör. Att han blev filmskapare förklarar han med att en kurskamrat på filmvetenskapen i Stockholm på 90-talet ”såg något i honom” och uppmuntrade honom att försöka göra film. Kurskamraten var Yngve Sæther, som producerat alla Haugeruds filmer sedan den första kortfilmen 1998, och även filmer som Oslo 31 augusti (Oslo 31. August, 2011) och Turist (2014, som samproducent). Men Dag Johan Haugerud ser egentligen inte sig själv som filmskapare i första hand, utan som författare. Han varvar långfilmer (och hopplöst okommersiella 50-minutersfilmer) med romaner – senast Enkle atonale stykker for barn (2016).
Hur ser skrivprocessen ut? Vet du när du börjar om det är en film, en bok, en trilogi, en kort historia …? Hur fungerar det?
– Det fungerar bara. Jag bestämmer mig för om jag ska skriva en bokeller en film. Och det är två olika processer som ligger väldigt långt ifrån varandra. När jag skriver för film utgår jag från regi, manuset blir ett regiverktyg. Samtidigt ska det vara ett slags recept för alla i produktionen, och några måste vilja ge pengar till det. Med en bok jobbar man bara med texten, vilket på många sätt är roligare, men också svårare. Komplexiteten måste finnas direkt i texten, i det litterära språket.
Är det så att ett tema kan passa bättre till det ena eller det andra?
– Nej, jag tror inte det. Jag tror att man kan skriva om vad som helst och göra film om vad som helst, det gäller bara att hitta en form och ett sätt att göra det på.
I en scen i Sex pratar hustrun till sotaren som har haft sex med en annan man om att ”äga narrativet” kring händelsen. Hur tänker du själv kring vem som äger narrativet i dina böcker och filmer?
– Den repliken är en kliché, det är något hon har hört av en psykolog. Men jag tänker ju på att man gärna gör sitt liv till en berättelse. Att man har behov av att placera livet i ett slags dramaturgi för att kunna få grepp om det och kunna presentera det för andra, inte minst i sociala medier.
I en annan scen ger den ene sotaren rådet att man ska försöka umgås med folk som ”gör världen större”. Är det möjligen ditt filmiska credo?
– Det är väl på ett sätt ett credo i livet, att man hela tiden vill utvidga sin förståelsehorisont. Att stänga in sitt liv i en historia begränsar ens handlingsutrymme.
Theo Dahl och Thorbjørn Harr i Sex. Foto: Triart Film.
Dag Johan Haugeruds filmer har jämförts med Éric Rohmer, François Truffaut och Krysztof Kieslowski. Sex får mig också att tänka på Ruben Östlunds tidiga filmer, som De ofrivilliga (2008), dels för dialogen men kanske framför allt fotot. Rollfigurerna är ofta skymda eller befinner sig utanför bild när de pratar. Haugerud förklarar att han vill undvika närbilder, för att publiken själv ska få välja vad i bilden man vill titta på. Han nämner Matthew Barney, Apichatpong Weerasethakul och Frederick Wiseman som förebilder. Däremot inte Ingmar Bergman, även om Haugerud när vi hörs snart ska gästa Bergmanveckan med Sex (och trots att en av rollfigurerna i Lyset fra sjokoladefabrikken från 2020 skriver en avhandling om ”episk syntax” hos Bergman).
– Jag har sett alla Bergmans filmer, från barndomen fram till filmvetenskapen. Men när man växer upp som homosexuell man är Bergmanvärlden inte så relevant. Den representerar ett väldigt heterosexuellt sätt att betrakta världen på, en fastlåst kvinno- och manssyn.
Känner du att du själv har ett ansvar att göra en viss typ av queerfilm?
– Nej, inte ett ansvar, men jag har alltid haft med homosexuella karaktärer i mina böcker och filmer. Jag vill ju hävda att det bästa sättet att göra det på är att bara integrera dem som en del av tillvaron, inte vara så upphängd vid identiteter och enskilda grupper.
En grupp som kanske inte brukar vara så integrerad i samtidsfilmen är de kristna. Den drömmande sotaren och hans fru är kristna, men sotaren vill inte gärna prata om det. Han mörkar till exempel för sin logoped att han sjunger i en kyrkokör och hans kollega säger vid ett tillfälle att det måste vara svårare att komma ut som kristen än att berätta att man har haft sex med en annan man.
Haugerud tecknar ett sympatiskt porträtt av den kristna familjen. De är eftertänksamma, inte dogmatiska, och inkluderar på ett självklart vis familjens tonårige son i alla diskussioner. Hustrun gör också en väldigt fin tolkning av sin makes dröm: Bowie är Gud. En tillåtande Gud. Och därmed blir Haugerud rent konkret en antites till Ingmar Bergman. Där Bergman gjorde en filmtrilogi om ”Guds tystnad”, bekräftar Gud hos Haugerud sin närvaro med ett välkomnande ”hello you!”.
Anders Annikas är förlagsredaktör och journalist.
Sex har svensk biopremiär 30 augusti. Kärlek tävlar i september på filmfestivalen i Venedig. Barn finns att strömma på flera plattformar och fyra av Haugeruds övriga filmer finns att strömma på Draken Film.