Mike Leigh: ”Jag tror att alla kan relatera till Pansy”

Marianne Jean-Baptiste i Hard Truths. Foto: Nonstop Entertainment.

INTERVJU. Efter två storskaliga historiska filmer är Mike Leigh tillbaka i sin välkända tragikomiska socialrealism. För Niclas Goldberg berättar den brittiske veteranregissören om nya Hard Truths, där Marianne Jean-Baptiste gör sitt livs roll som bitter hemmafru.

I första scenen i Mike Leighs Hemligheter & lögner (Secrets & Lies, 1996) möter vi Marianne Jean-Baptistes vänliga optiker Hortense på sin adoptivmammas begravning. Hon söker efter sin biologiska mor, som ska visa sig vara den kaotiska Cynthia (Brenda Blethyn). Filmen som hade premiär i Cannes och vann Guldpalmen där, är den mest framgångsrika i Leighs karriär. När Jean-Baptiste nu återbesöker hans filmvärld i Hard Truths spelar hon själv mamma.

Men den här gången är all vänlighet som bortblåst. Den sylvassa och paranoida hemmafrun Pansy hatar alla – från glada välgörenhetsarbetare till mammor med feta bebisar. Hon vaknar med ett skrik varje morgon – den stora ångesten rullar in direkt. Hon är ett levande elände, för sig själv och för alla hon möter i det brittisk-karibiska arbetarklassområdet Harlesden i nordvästra London där filmen utspelar sig. När hon inte tvångsmässigt städar det livlösa radhuset skäller hon ut de flesta i sin väg, från snabbköpskassörskan till tandläkaren – men framför allt sin undergivne, vuxna son Moses (Tuwaine Barrett) och sin uppgivne make Curtley (David Webber). De har släckt sina ljus och gått in i tystnad. Marianne Jean-Baptiste har rättmätigt hyllats för sin rollprestation.

– Marianne och jag jobbade ihop första gången 1993 med teaterpjäsen It’s a Great Big Shame. Sedan gjorde vi Hemligheter & lögner. Hon komponerade också underbar musik för Flickor i karriären (Career Girls, 1997), den enda jazzmusiken i någon av mina filmer. Vi har inte kunnat jobba ihop igen sedan dess. Men nu var både hon och jag redo. Det gav mig möjligheter, säger Leigh när vi möts på filmfestivalen i Toronto. Som vanligt är den nu 82-årige Leigh både en mysgubbe och skarp som en nyslipad kniv – han visar inga tecken på falnande nyfikenhet för människans tillstånd.

Många trogna skådespelare återkommer också gång på gång till Leighs filmvärld. Alison Steadman, som Leigh har två barn med, började i Hard Labour (1973). Redan i Grown-Ups (1980) sågs både Brenda Blethyn och Lesley Manville (som är den flitigaste Leigh-skådisen hittills med åtta filmer). Ruth Sheen Leighdebuterade i High Hopes (1988), Jim Broadbent och Timothy Spall anslöt i och med Livet leker! (Life Is Sweet, 1990); Sally Hawkins i All or Nothing (2002); Imelda Staunton och Eddie Marsan i Guldlejonvinnaren Vera Drake (2004).

– I Storbritannien är vi välsignade med fantastiska karaktärsskådespelare. Jag arbetar bara med dem som kan göra alla typer av rollfigurer, inklusive dem som spelar de minsta rollerna. Men jag är mycket strikt. De kan inte spela i en teaterpjäs under perioden vi arbetar och de måste lämna sina rollfigurer på kvällarna, säger Leigh, som själv studerade skådespeleri på 60-talet vid Royal Academy of Dramatic Art i London.

Marianne Jean-Baptiste och Mike Leigh under Torontos filmfestival i höstas. Foto: John Sears.

Mike Leigh växte upp i ett arbetarkvarter i Manchester, men i en medelklassfamilj. Han flyttade tidigt till London och upptäckte där teaterns värld – cirkus, pantomim och vaudeville – något som inspirerade till Topsy-Turvy (1999), om operettskaparna Gilbert och Sullivan. Tidigt odlade han också fram en oortodox, tålamodskrävande arbetsmetod som numera är mytomspunnen, och som han har varit konsekvent med i alla år – från det tidiga teaterarbetet på 60-talet och filmdebuten Dystra stunder (Bleak Moments, 1971). Den går ut på att skådespelarna, med utgångspunkt i en lista över personer de känner eller har mött, utformar sina roller under Leighs ledning. De får inte reda på något om sina medspelares rollfigurer, förutom det som deras karaktärer själva vet.

– Jag arbetar med alla på tu man hand. Vi för in karaktären i en tillvaro med en bakgrund och skapar relationer. Vi går djupt in i improvisationer och skriver under repetitionerna. Inte ett enda ord eller ögonblick är improviserat framför kameran, vilket många felaktigt tror. Allt du ser på filmduken är exakt skrivet.

Hard Truths är Leighs första film som utspelar sig i samtiden sedan Medan åren går (Another Year, 2010). I Mr. Turner (2014), med Timothy Spall som konstnären William Turner, och Peterloo (2018), om en massaker på fredliga demonstranter i det tidiga 1800-talets England, var realismen av ett annat slag: välfinansierade historiska epos om faktiska människor och händelser. Förarbetet inför filmandet brukar ta ett halvår, men med Hard Truths tog det bara 14 veckor.

– Det berodde på budgeten, vi hade mindre pengar än vanligt. Jag brukar säga till finansiärerna att ge oss pengar för att göra filmen. Jag kan inte berätta någonting om den, jag kan inte diskutera rollbesättning och vill inte bli störd när vi gör den. Jag har gjort 28 filmer så jag har kommit undan med det här länge. De flesta vill inte finansiera en film som de inte kan blanda sig i, och förstöra, säger Leigh med ett skratt.

Pansy är den mest pessimistiska protagonisten i Mike Leighs filmografi sedan David Thewlis bekymrade livsförnekare Johnny i nattliga Londonodyssén Naken (Naked, 1993). Och ett slags antites till Sally Hawkins omättligt optimistiska lärare Poppy i Happy-Go-Lucky (2008), som flänger runt med sina rasslande armband längs Londons gator.

– Vissa åskådare ser ett släktskap mellan Poppy och Pansy. Det har jag aldrig sett. Poppy är en väldigt positiv själ. Min känsla för Pansy är sympati. Hon har det jobbigt med sig själv. Jag tror alla kan relatera till någon som Pansy.

Hard Truths kan ses som en följeslagare till Hemligheter & lögner och själva titeln (”sanningar som är svåra att acceptera”), har också en koppling. I slutet av Hemligheter & lögner säger Jean-Baptistes rollfigur till sin nyfunna halvsyster: ”Bättre att säga sanningen, eller hur? På så sätt kommer ingen till skada.” Där är det välgörande att undertryckta sanningar kommer upp till ytan, medan Pansys ärlighet i Hard Truths bara verkar göra skada. Ändå ligger den faktiska sanningen om hennes depression och ilska inbäddad i hemligheter. När filmen skiftar ton och allvaret tar över följer Pansy motvilligt med sin syster Chantelle (Michele Austin i sitt fjärde samarbete med Leigh) till deras mammas grav. Leigh blinkar då återigen till sitt och Jean-Baptistes första filmsamarbete, och scenen vid adoptivmammans grav. Mammors närvaro, och frånvaro, har stor betydelse i båda filmerna. Michele Austin spelade Jean-Baptistes bästa vän i Hemligheter & lögner, här är hon hennes syster, den enda människa som åtminstone försöker förstå henne. De två spelade också systrar i Leighs uppsättning av It’s a Great Big Shame – han knyter ihop systerskapet och temat om skam som pyr under ytan. Nytt för Leigh är däremot att han i sin nya film uteslutande fokuserar på brittiska familjer med jamaicansk bakgrund.

– För mig är det viktigt att rollfigurerna är verkliga, tredimensionella och mångfacetterade. Vi sysslar inte med stereotyper, karikatyrer eller ytlighet. Svarta människor brukar porträtteras stereotypt. Jag ville göra en film som helt förkastar det.

Ani Nelson, Michele Austin, Marianne Jean-Baptiste, David Webber, Sophia Brown och Tuwaine Barrett i Hard Truths. Foto: Nonstop Entertainment.

Få filmskapare har en lika skarp blick för det vanliga och för Londons hemliga hörn som Mike Leigh. I över 50 år har han befolkat sina intima filmer med ”riktiga” människor och hans empati för rollfigurerna och mänskliga relationer är iögonfallande. Lika oersättlig för brittisk film som sju år äldre kollegan Ken Loach granskar han livet för arbetarklassmänniskor – de som ofta brottas med de bistraste sanningarna i vardagen. Tvetydigt och nyanserat fångar han spänningar i det lilla utan spektakulär dramatik – i det fina och det bittra, i hopp och besvikelser, i hemligheter och lögner. Leighs signum är också det tragikomiska. När Pansy slungar sina kränkningar mot omgivningen är det bland det roligaste som setts i en Leighfilm. I alla fall till en början, skrattet fastnar i halsen. Pansy är uppenbarligen väldigt olycklig, lever med konstant rädsla och ångest. Hon har också fysiska hälsoproblem. Vi får inga förklaringar till varför hon mår så dåligt och som vanligt hos Leigh är slutet ambivalent.

– Jag är helt emot att regissörer ska förklara sina filmer. Det är väldigt tråkigt. Men det är inte helt sant att det inte finns någon förklaring till Pansys beteende i filmen. Jag överlämnar det till er i publiken att jobba med. Rädda henne om ni vill, säger Mike Leigh. 

Niclas Goldberg är filmkritiker, skribent och poet.

Hard Truths har biopremiär 11 april. Hemligheter & lögner finns att strömma.